44. Matens klimatavtryck med David Bryngelsson

Matindustrin står för en fjärdedel av det globala klimatavtrycket, ändå har de flesta aktörer dålig koll på var utsläppen sker. David Bryngelsson är tidigare forskare på Chalmers och idag vd för CarbonCloud, en plattform som hjälper livsmedelssektorn få koll på sina utsläpp. I veckans avsnitt får vi inblick i köttfrågan såväl som den stora effektiviseringen av jordbruket.

Länkar

• Besök CarbonClouds webbsida

• Kontakta David på LinkedIn

• Läs mer om Davids forskning på Chalmers

• En artikel om CarbonCloud i Breakit från 2020

• Läs mer på Jordbruksverket och Naturvårdsverket om livsmedelsindustrins koldioxidutsläpp

• Mer om klimatavtrycket från kött och chark från Livsmedelsverket

• Läs mer om kycklingens miljö- och klimatpåverkan på WWF
  

Om du inte hinner lyssna…

HE: Hej och välkommen till Let’s tech-podden. Jag heter Henrik Enström och vi som gör det här heter Codic Consulting. Vi håller på med IT-konsulter i Göteborg och IT-lärare på yrkeshögskoleutbildningar. I dag sitter jag här och får välkomna David Bryngelsson, som är vd och grundare på CarbonCloud. Välkommen.

DB: Tack så mycket.

HE: Kul att ha dig här.

DB: Tack.

HE: Vi ska prata om food tech och klimatpåverkan från matindustrin. Kan du först berätta lite om dig själv och din bakgrund?

DB: Absolut, det kan jag göra. Jag heter David, är numera vd för bolaget CarbonCloud och har gjort det på heltid i snart fyra år. Innan dess jobbade jag som forskare på Chalmers där jag under cirka åtta års tid forskade på frågor runt lösning runt klimatfrågan med mycket fokus på livsmedelsroll i klimatfrågan. Man kan säga att det jag gör nu med CarbonCloud är till stor del sprunget ur forskningen jag och mina kollegor bedrev på Chalmers där jag som forskare var ganska aktiv i public outrage. Jag gjorde en del media och föreläsningar för allmänheten och så där. Jag tyckte det blev väldigt tydligt att vi förstår tillräckligt mycket om klimatfysik, industriella system och jordbruk, för att kunna räkna på det och kunna lösa problemet från ett ingenjörsperspektiv. Men samhället i stort har inte haft tillgång till informationen som krävs för att fatta affärsbeslut, typiskt. Man behöver inte kunna förstå alla detaljerna och vetenskapen för att fatta beslutet för att kunna lösa problemet.

HE: Och vi vet ju att vi som samhälle och medborgare gör för lite och klimatpåverkan blir bara större och större. Är det mest frustrerande som forskare eller att driva företag och veta att vi har så mycket framför oss att göra?

“Det finns en stark vilja där ute både bland människor och bland industrier att ta tag i problemen, men det är väldigt svårt att göra någonting när man inte riktigt vet vad som gäller.”

DB: Något som är så tydlig för mig, det är att det finns en stark vilja där ute både bland människor och bland industrier att ta tag i problemen, men det är väldigt svårt att göra någonting när man inte riktigt vet vad som gäller. Då frågar man dels vilka styrmedel som kommer komma och hur politiken runt det kommer att bli, men också väldigt, väldigt, väldigt konkret, den egna verksamheten: ”Hur ska jag ens ta reda på var utsläppen sker i vår verksamhet och vad vi ska fokusera på?”

HE: Och visst är det så att just vad vi äter har en väldigt stor del på människans klimatpåverkan?

DB: Det stämmer. På global nivå står det drygt för en fjärdedel, så det är en ganska rejäl tårtbit. Det är inte den största. Fossila bränslen är den största delen och det behöver vi ju lösa, men livsmedelssektorn står för en så pass stor del, så att man kan säga att det inte går att lösa problemet om vi inte också tar hänsyn till livsmedlens roll.

HE: Just det. Det känns som att man har hört talas om såna här där man räknar på hur mycket en ko påverkar, men det är väldigt omdebatterat känns det som då man kan räkna in så mycket eller så gör man inte det.

DB: Ja, precis, det du tar upp här är intressant. Det där är lite kärnan till vad det var som triggade mig att gå utanför akademin och börja jobba aktivt mot industrin. Det är att ja, det är omdebatterat i media och samhällsdebatten, men inte i forskningsvärlden, utan man kan säga så här, var utsläppen är, hur det går till, vad som är vad, ja, men det har man rätt bra koll på. Sen så finns det en bild i samhällsdebatten av att vi har mycket sämre koll än vad vi faktiskt har. Min idé då är så här, att ja, men det behöver finnas ett forum för paketering av informationen, state of the art-science, så att säga, ett format som är tillgängligt på riktigt och en aktör som är totalt opartisk, mellan producenter och konsumenter, bara med att leverera det vi vet: ”Så här är spelplanen”, och se till att man pratar om samma sak. För väldigt ofta i samhällsdebatten, där det låter omdebatterat, så handlar det om att folk egentligen pratar om olika saker med samma vokabulär, och det är ett stort problem.

HE: Men är det helt enkelt så att det sämsta man kan göra är att äta kött, som de flesta av oss gör?

DB: Det beror väldigt mycket på vad du menar med det sämsta man kan göra. Kött är en väldigt bred kategori. Sen så finns väldigt många olika aspekter att ta hänsyn till, där klimat är en aspekt. Det är den aspekten som vi pratar mest om medialt, med hållbarhetsaspekten och så, men det är långt ifrån den enda som spelar roll. Inom kött, så är väldigt stor skillnad på en kyckling, en gris och en ko. Inom varje sån kategori så är det dessutom väldigt stor skillnad mellan olika producenter. Så om man säger så här, så är en generell sanning att de idisslande djuren som kor och får absolut sämst för klimatet. De är väldigt ineffektiva på att tillgodogöra sig foder. De behöver äta väldigt, väldigt mycket foder och de växer långsamt. När de idisslar så släpper de ut massa metan, som de framför allt rapar ut, vilket är dåligt för klimatet.

HE: Så om man inte vill gå hela vägen och bli vegetarian så kan man äta mer kyckling, till exempel?

DB: Det kan man göra. Men om man samtidigt ska gå tillbaka till att klimatfrågan inte är den enda och att det finns andra ödesfrågor som vi bryr oss om som antibiotikaresistens, så är väl kycklingindustrin till exempel värre än vad nötköttsindustrin är. Sen är inte någon köttindustri utanför den diskussionen, utan all kött- och djuruppfödning driver på antibiotikafrågan. Sen så har vi djurvälfärdsfrågan man kan välja att bry sig om eller inte. Det finns många frågor som spelar roll, men om man bara bryr sig om klimatet, så är kyckling helt grönt. Det är i stort sett som en grönsak då, från ett klimatperspektiv.

HE: Okej. Du är vd på CarbonCloud nu, vad innebär din roll där?

DB: Extremt högt tempo och just nu så håller vi på för fullt med att bygga upp ett team, så vi rekryterar i ett våldsamt tempo. Sen så är det finansiering, finansiärer och sälj, och i synnerhet på intressanta nyckelkunder för jag har varit ganska aktiv där.

HE: Spännande och övergripande. Om vi går in på CarbonCloud, vad gör ni där?

DB: Vi har en digital plattform som hjälper livsmedelsindustrin förstå och kvantifiera klimatpåverkan och klimatavtrycken för specifika produkter med väldigt, väldigt hög precision och en väldigt hög grad av standardisering. Och dessutom byggt på ett sådant sätt att de inte behöver förstå naturvetenskapen och matematiken som ligger bakom. Vi har ett verktyg som vi i princip låter någon som har koll på produktionssystemet i en fabrik och så vidare, vi kanske köper det ifrån, klarar av att göra det som historiskt sett specialistkonsulter har gjort och dessutom mycket snabbare och en mycket högre grad av jämförbarhet mellan aktörer. Hela idéen är att vi har förståelse för det här systemet, vetenskapen bakom och att det är en massa komplicerade ekvationer. Vi bygger en plattform där det bara behöver kodas in en gång och gör det väldigt, väldigt, väldigt noggrant och sen så har vi ett grafiskt användargränssnitt som gör att det blir ganska lekfullt att bygga upp sina system där. Då ser man väldigt tydligt hur det hänger ihop och den som gör detta kan omedelbart se var hotspotsen är och var utsläppen sker och då kan man leka runt och se vad man kan göra åt det.

HE: Så det handlar mycket om att hitta var man kan minska koldioxidutsläppen då?

DB: Ja, precis. Det långa perspektivet är så här, man kan säga att livsmedelsindustrin nu har sjukdomsinsikt. Man har insett att: ”Oj då, vi är en del av klimatproblemet. Vi kommer behöva anpassa oss om vi ska vara verksamma i framtiden. Det behövs ett strategiskt arbete för det.” Då har vi en plattform som helt enkelt kan vara den strategiska plattformen, som kan ta dem från 2021 probleminsikt till 2050 problemet löst. Där i så ingår det mängder med små saker, som tweaka produktutveckling och handling av ingredienser och så vidare. Dessutom någonting som vi syns mest för är att vi genom standardiseringen och snabbheten gör det möjligt för bolagen att så att säga kommunicera till slutkonsument med klimatmärkning på produkter, där konkurrenter kvantitativt tävla om vem som är bäst vilket resonerar väldigt väl med slutkunden som bryr sig om klimatfrågan.

HE: Det här låter ju också som något som till exempel EU bryr sig om mycket. Det är inte på gång med någon standardisering att man måste märka upp mer detaljerat?

DB: Alltså, det pratas ju om det, men en av anledningarna till att vi fokuserar på livsmedelsindustrin, är att den inte har kommit i gång. Man kan säga att EU har lagar, krav och regler som driver energi, tung industri och transport och så vidare, så den omställningen är redan i gång. Livsmedelsindustrin ligger efter av lite olika skäl. En av dem är att det är mycket svårare att räkna på. Vetenskapen är krångligare. Vi kan den tillräckligt väl, men den är krångligare för ett bolag att själv räkna på. Det andra är att jordbrukslobbyn väldigt starkt försökt stoppa detta: ”Oj, krångligt”, och så vidare. Det finns diverse initiativ på gång bland annat EU-nivå på hur det ska kunna regleras. Det är två saker som gör det omöjligt att införa regleringar nu. Det ena är ett tillräckligt standardiserat sätt att räkna på, för att man kan liksom titta på detta från lite olika perspektiv. Det gör att om man så att säga ska sätta några kvantitativa regler eller en skatt, så behöver alla göra likadant, och det finns ingen som är tillräckligt bra som standarden nu. Och igen då, det här har historiskt sätt drivits av konsulter och alla gör lite olika. Det andra är att med den lösningen med konsulten, så är det för långsamt och dyrt för bolag att kunna hålla koll på hela sin produktportfölj. Om det blir vår lösning eller någon annan så blir det ju möjligt att reglera. Men jag menar, politiker kan inte driva en fråga som är omöjlig att få igenom. Om industrin liksom bara skriker och vägrar, så går det inte att driva igenom det.

“Den stora delen utsläppen från de flesta livsmedelsprodukter sker på jordbruksnivå. ”

HE: Vad finns det för problem som är specifika just för matindustrin när det gäller miljöpåverkan? Kan det vara transporter och svinn?

DB: Man behöver se, var sker utsläppen? Instinkten eller gissningen från de flesta är det du tog upp nu, svinn och transporter. Det är det folk tänker på och det påverkar naturligtvis, men i synnerhet transporter står för det mesta för en väldigt, väldigt liten del. Det finns undantag, men till största del så är transporter ganska oviktigt, men det bidrar. Sen så har du den stora delen utsläppen från de flesta livsmedelsprodukter, sker på jordbruksnivå. Där är det svårt att mäta. Det är diffusa, biologiska mekanismer som skapas här. Mikroorganismer i jorden skapar lustgasutsläpp av kväve. Men du behöver inte förstå det för att se till att du kan lita på det och använda det. Atmosfärsfysik är komplicerat och biologi är komplicerat, men affärsbesluten du behöver ta för att lösa problemet är inte komplicerade. Det kan vara tuffa beslut att ta och kompromisser och så vidare, men de är inte svåra att förstå.

HE: Men det är svårt om man just producerar kokött, så kanske man … kan man göra någonting då ändå, så att säga?

DB: Absolut. Skillnaden i utsläpp för ett kilo kokött mellan de effektivaste gården och den ineffektivaste gården är otroligt stor.

HE: Vad kan det vara då?

DB: Vad utsläppen kan vara, menar du?

HE: Ja, jag menar, de måste ändå idissla och allt. Mycket av det du beskrev känns som alla kor gör, liksom.

DB: Absolut. Men dels så kan det skilja 20, 30 procent inom en besättning på en och samma gård mellan individer som har att göra med saker, till exempel lite vad de har för bakterier i magen och lite olika saker, hur bra de är på att tillgodogöra sitt foder. Men om man tar lite grann på mellan produktionssystem, så kan man säga, att om du har ett ekonomiskt optimerat system som de flesta gårdar i Sverige har … så håller du koll på precis olika tillväxtfaser i livet som djuret behöver vilken typ av foder. De får jättemycket lättsmält proteinrikt foder som är åkerproducerat i ena ändan, och så tar du brasiliansk betesproduktion i andra änden, där korna får gå och beta ute hela året och de äter i stort sett bara gräs som är mycket mer hårdsmält. Dessutom är det lite torka halva året, vilket gör gräset väldigt svårsmält, då tar det mycket längre tid för den brasilianska kon att växa upp och bli slaktfärdig. Det betyder att den går och idisslar väldigt länge. Ungefär 6 månader varje år så går i stort sett allt foder bara åt till att hålla den vid liv utan att den växer någonting. Så att ju snabbare du kan föda upp den och ju större procent av det du stoppar i den hamnar i musklerna …

HE: Okej. Det låter som att man vill växa långsamt om man är ko och i Sverige så får vi … ja, det är olika perspektiv om man är ko eller människa, helt klart.

DB: Ja, men båda och. Om du säger växa långsamt, om man åker runt och kollar under torrperioden hur det ser ut i Brasilien eller andra liknande länder, så ser det inte ut som att korna är förbannat glada. Då är de ju svältfödda och mår dåligt. Jag menar, här är det en ko som växer snabbt, men det är klart, den får inte leva lika länge då.

HE: Om man går tillbaka till matindustrin, vad behöver den ändra för att uppnå de klimatmålen som vi vill att det ska bli? Du sa att vi har löst problemet 2050, vad är översiktligt där vad de behöver göra?

DB: Man kan säga så här, det är väl tusentals små ganska osexiga beslut som effektiviserar på olika sätt. En del i det, se över: ”Ja, men få koll på det, vad spelar roll, vad är stort, vad är smått? Varifrån source:ar vi, vad spelar det för roll? Vilka transporter kan vi optimera?” Det är i och för sig en liten del som vi sa. ”Var har vi svinn?” Svinn är ju en sån sak som … jag menar, om jordbruket spelar störst roll … allting som tar sig halva vägen och sen slängs, är ju väldigt onödigt. Kan vi minska det, så får vi mindre avtryck borta i jordbruksled. Många industrier är ganska bra på svinn, så de har inte så mycket att göra där och vissa är sämre. Sen så handlar det om att göra sig av med, ersätta eller ha mindre av vissa ingredienser i produktutveckling. Sen handlar det mycket om innovation, för på tal om kon, så länge det finns folk som vill köpa kokött och dricka komjölk, så finns det ju en marknad för den som är bäst i klassen. Att optimera inom sin industri kommer nog göra att man kan växa på en krympande marknad i ganska lång tid, så att man behöver liksom inte bli stressad över det så länge man ser till att vara lite på tårna.

HE: Okej. Men egentligen lösningen är alltså att vi äter mindre produkter från ko?

DB: Nej, men så här, ska vi vara tio miljarder människor om tre decennier och lösa klimatfrågan, då kan vi inte äta kokött så som vi gör i västvärlden i dag. Så är det, det kommer vi inte kunna. Kommer vi kunna äta lite grann? Ja, men lite grann kommer vi nog kunna äta, men inte särskilt mycket. Men här kommer innovationen in: ”Varför äter vi kött över huvud taget? Varför äter vi kokött?” Ja, men den största anledningen är att det faktiskt kan vara rätt gott. Sanningen när jag växte upp på 80-, 90-talet, så var det så här att: ”Ja, men du behöver det för näringsvärdet.” Det fanns väl vegetarianer och veganer redan på den tiden, men det var ganska ovanligt. Nu är det väl väldigt, väldigt tydligt, att: ”Nej, vi behöver verkligen det inte för näringsvärdet.” Det finns jättebra veganska alternativ, men då offrar man kanske något på smaken om man gillar kött, men där kommer innovationen in, och det finns ju inget unikt i ett levande djur i att ta fram de smakerna egentligen.

HE: Det är väl mer att man är van vid sen hundratals år, att det är det som har lagats.

DB: Ja, men sen ska man inte inbilla sig att vi har ätit likadant i hundratals år. Jag menar, kolla vad äter folk äter mest av nu. Där finns ju taco och sushi med bland absolut det vanligaste och det hade ingen hört talas om på 1970-talet.

HE: Nej, det kanske är en annan fråga som du eventuellt inte jobbar lika mycket med. Hur ska man få folk att ändra sina matvanor?

DB: Vår roll i detta som bolag är att vi vill jobba med alla. Vi vill inte säga till någon vad de bör göra. Däremot vill vi se till att vi tillhandahåller information när folk funderar över vad de ska göra, så man har möjlighet att fatta beslut i linje med sina värderingar. Där skulle jag säga att i samhällsdebatten så finns det otroligt mycket förvirring och missinformation, vilket gör att folk fattar aktiva beslut och har värderingar, men besluten skjuter långt från mål.

HE: Okej, vad kan vara ett exempel på det?

DB: Ta det här med hållbarhetsfrågor. Jag tycker att ordet hållbarhet är väldigt problematiskt, för det är ett otroligt flummigt begrepp som innefattar så många olika aspekter. Jag menar, hållbart klimat är ju en del av hållbarhet, men så kan man skjuta in att biologisk mångfald brukar dyka upp, antibiotika som vi touchade på innan. Det finns vattenanvändning och pesticider. Massa olika saker som kopplar till hållbarhet. Om man frågar folk varför de köper ekologisk mat. Jag har gått runt och frågat, inte en systematisk undersökning, men jag har frågat ganska många den frågan och jag skulle säga att ungefär hälften av de har svarat för klimatets skull. Om man kollar kriterierna för ekologisk mat, så är inte riktigt klimat med där. Det finns någon så här: ”Man ska inte köra traktorn i onödan” och lite såna där.

HE: Så det har med det här pesticider och sånt här att göra?

DB: Ja, det har med vissa kriterier som djurvälfärd och regler runt det att göra, man får inte använda handelsgödsel och så där. Det finns en del väldigt bra grejer där och det finns en del saker som jag skulle säga byggde på hypoteser man hade för 20 år sen, vilket det inte finns någon data som stöder. Jag känner så här, när folk faktiskt går och betalar extra för att lösa det här problemet, och den informationen de har inte är tillräckligt spetsig, så är det ett problem.

HE: Just det, så det borde finnas ett nytt mått som är att man köper klimatvänlig mat?

DB: Vad är det vi bryr oss om egentligen? Nu är det så här att vi på samhällsnivå faktiskt bestämt oss för att vi ska lösa klimatfrågan. Det är liksom det sociala kontraktet. I stort sett alla skriver under på det och i stort sett alla stater och så där. Ja, men det är ju ett problem och vi känner till problemet precis, och vi vet vad lösningen är. Sen är det så här tusen detaljer, men vi vet i princip: ”Ja, det är en viktig fråga och den tar vi oss an.” Sen finns det en massa andra frågor som också är viktiga som man kan bry sig om och bör bry sig om, men de kanske lämpligast löses på andra sätt. Om man tar djurvälfärd till exempel, så är det väl kanske rimligare att ha lagar som säger vad man får och inte får göra. Och om man tar det här med att man inte får använda handelsgödsel, som även på svenska lite olyckligt heter konstgödsel, men själva molekylerna är ju densamma som gröngödsel eller från djur. Problemet är ju inte att man använder handelsgödsel på fältet, utan problemet är om man övergöder så att det blir övergödning i vatten, det är ett problem. Lustgas, om man har för mycket gödsel på fältet, det är ett klimatproblem, eller koldioxid och lustgasutsläpp från produktion av handelsgödsel är ett problem, men alla de problemen går att hålla koll på. De kopplar liksom egentligen kanske inte till att man hade handelsgödsel eller naturgödsel på fältet.

HE: Man ska inte lämna det till konsumenten som en märkning i affären utan det ska vara lagstiftning som säger vad som är okej att göra?

DB: Ja, precis. Och då kan man säga så här, antingen är det så här att de här produktionsformerna är förbjudna, eller som vi gör är helt enkelt så här, vi kvantifierar. Vad blir klimatpåverkan beroende på vilken typ av gödsel du köper in? Och sen är det så här, beroende på hur mycket gödsel du lägger på fälten, så får du olika mycket lustgasutsläpp så då kvantifieras det också. Och sen när det gäller övergödning, det fångar inte vi i klimatfrågan, det är ett annat klimatproblem som är jätteviktigt, men det är så här väldigt specifikt för var man är och det behöver hanteras… om man ligger man nära vattendrag så måste si och så göras, liksom. Det finns tekniska lösningar för det då.

“Folk kommer inte att sluta äta och marknaden kommer vara lika stor i framtiden, de är en transition nu och det kommer att finnas vinnare och förlorare.”

HE: Ja, jag förstår. Tror du att varumärken kan kringgå miljöfrågan i dag och varför eller varför inte?

DB: Absolut. Jag menar, när vi pratar med varumärken, så fattar vissa att marknaden håller på att förändras. Folk kommer inte att sluta äta och marknaden kommer vara lika stor i framtiden, de är en transition nu och det kommer att finnas vinnare och förlorare. Vissa fattar: ”Vi vill hoppa på det här tåget och vara vinnare.” De går ju in med hull och hår och brandar sig järnet på detta. Sen så finns det ju aktörer som kanske är lite mer försiktiga eller tänker att: ”Ja, vi kommer behöva att förhålla oss till detta. Vi vill inte branda oss eller vi tycker att det är riskabelt att branda oss.” Av olika skäl gör de ett internt arbete och funderar noga på hur de strategiskt ska hantera frågan. Sen så finns det ju bolag som är lite så här: ”Det där berör inte oss, än, så vi skiter i det.” Sen så finns det något mellanting, de som vill köpa sig fria. Då finns det vissa saker som man kan göra. En del bolag som går in och klimatkompenserar hela sin verksamhet till exempel och säger så här …

HE: Du ger inte mycket för den klimatkompensationen?

DB: Nej. Det hade varit coolt om det funkade, men man kan säga så här, hade vi kunnat lösa klimatfrågan genom att plantera lite träd i Uganda för några hundra miljoner, så hade vi inte pratat om problemet i 30 år utan att komma till en lösning. Det är inte så enkelt. Vi kommer att behöva plantera en massa träd ändå, men det är ju inte så att vi kan fortsätta inte hantera våra egna utsläpp, för att vi liksom är lite smarta i bokföringen och säger att: ”De här träden var vår förtjänst.” Sen finns det ju klimatkompensationsåtgärder som gör massa bra andra saker, så det behöver inte vara dåligt att göra det, men att komma och påstå att vi har löst vårt problem för att vi gör det, det är lite magstarkt.

HE: Det är inte okej? Så förutom klimatkompensation, finns det något annat beteende hos företag som irriterar dig eller där du tycker det känns som att de fuskar? Det är intressant att höra om.

DB: Ja, men absolut skulle jag säga. Det är väl när bolag räknar på en liten del, så här du säljer en produkt och så räknar du på en liten, liten del av den. Det är väl tydligast i livsmedelsindustrin när man räknar på förpackningen och sen så smäller man på världens claim: ”Vi har minskat med 50 procent av förpackningen.” Och så kanske förpackningen stod för 5 procent av det hela från början. Då är det så här: ”Okej, du har minskat med 2,5 procent.” Och det är en sån här grundregel skulle jag säga, att när ett bolag kommer med starka påståenden om deras förträfflighet och de inte behandlar sin kärnverksamhet, då är det en liten varningsflagg. Då är det påklistrat och det sköts av en liten separat fåra någon annanstans.

HE: Jätteintressant att prata om. En avslutande fråga. Hur tror du att matindustrin kommer se ut i framtiden? Hur borde den utvecklas om vi ska ställa om till en hållbarare eller hållbar värld?

DB: Jag tror att det här är görbart, och jag tror att den stora grejen är insikten för livsmedelsproducenterna överlag om att lösa klimatfrågan, göra allt det där arbetet med innovation, förbättringar och analyser, är fullständigt förenligt med att fortsätta tjäna pengar. De behöver inte sluta sin verksamhet. De kan fortsätta sälja i stort sett samma saker till sina kunder och så vidare. De kommer behöva göra det på lite andra sätt, och det kommer vara mer och mer kanske bort från den här pittoreska bilden av gammal jordbruk och kanske lite mer och mer mot effektiv industri. Där finns det en vurm bland väldigt många människor om det här gamla, vackra och fina, men precis som väldigt mycket annat i samhället, det är inte speciellt effektivt då och det är inte för klimatet speciellt effektivt. En extremt liten del av det man äter kommer från den där pittoreska, fina gården. Nästan allting kommer från stora industrier och jordbruk ändå, och de kommer bli effektivare och mer hightech så att utsläppen blir mycket, mycket mindre. Men jag tror att det vi äter kommer vara precis lika gott. Det kommer vara lite nya smaker, lite nya konsistenser.

HE: Då lär man sig äta nya saker också.

DB: Ja, men precis. Det gör vi redan.

HE: Superintressant och så klart superviktigt. Stort tack, David Bryngelsson från CarbonCloud.

DB: Tack så mycket.