18. Förnybar plast med Elin Tornblad
Visste du att plast är oljebaserat och tar mellan 450 till 1000 år att bryta ner? Elin Tornblad studerar på Chalmers och arbetar för Potato Plastic, en startup i Göteborg som börjat tillverka påsar och snabbmatsförpackningar i potatisplast. Tillsammans med Henrik Enström pratar hon om behovet av att minska den vanliga plastanvändningen och satsa på förnybara material.
Länkar
Besök Potato Plastics hemsida
Kontakta Elin på LinkedIn
Ta en titt på Chalmers Ventures, acceleratorn som hjälpt Potato Plastic på fötter
Läs mer om plast på Naturskyddsföreningens hemsida
Potato Plastic har vunnit det prestigefyllda James Dyson Award, läs mer här
Om du inte hinner lyssna
HE: Hej och välkomna till Let’s tech-podden. Jag heter Henrik Enström och är VD för Codic Consulting, som gör den här podden. I dag sitter jag med Elin Tornblad som är medgrundare av något väldigt spännande, Potato Plastic. Välkommen Elin.
ET: Tack så mycket, vad kul att vara här.
HE: Ja, kul att ha dig här. Berätta gärna lite om dig själv och vad det är du gör och vad du har gjort innan i livet?
ET: Ja, just nu så driver jag Potato Plastic, tillsammans med tre andra personer. Alex Sundbäck, Matilda Petersson och Pontus Törnqvist. Och innan jag hamnade där så läste jag media och kommunikation på Göteborgs Universitet. Det här är en del av min master på Chalmers Entreprenörsskola, så jag hann läsa ett år ungefär innan vi började med det här projektet.
HE: Just det, och har du alltid varit intresserad av media och kommunikation, eller hur kom det sig att du läste det?
ET: Jag ville bli skådespelerska [skrattar] och det gick åt fanders, så jag tänkte hur kan man annars vara kreativ och få jobba med kreativa människor? Så då blev det helt enkelt media och kommunikation.
HE: Ja, okej, så det var ändå ganska nära skådespelarbiten, där man också kommunicerar?
ET: Ja, men lite så, och sen så insåg jag ändå ganska tidigt att jag inte var bra på det. Det är alltid kul att göra någonting man är bra på.
HE: Ja, och det är bra att kunna ändra sig också, att inte bara köra på.
ET: Ja, men exakt, och jag tycker det är så kul att vara kreativ, så det blev ganska naturligt för mig. Jag har alltid älskat att skriva och hålla på med bild och så där.
HE: Och hur fick du höra om Entreprenörsskolan och hur hamnade du där?
ET: Ja, Entreprenörsskolan är ju en interdisciplinär utbildning. Det vill säga, det finns folk från alla olika utbildningar, och det kände jag skulle passa mig väldigt bra. Just att inte bara få hänga med såna som är med mig själv, och det har varit det absolut roligaste. Som de två som jag framför allt driver företaget med, Alex och Matilda, de är ju ingenjörer båda två och det har ju gett mig perspektiv som jag aldrig skulle fått i ett annat sammanhang. Så det är jag så tacksam för.
HE: Just det, för det är väl kanske den bilden jag har av Entreprenörsskolan, att de flesta är, just likt de andra på Chalmers, och håller på med programmering eller teknik på massa olika sätt. Men det är inte den enda typen av elever som går på Entreprenörsskolan då?
ET: Nej, vi är jätteblandade. Det är någon engelsklärare, någon som har jobbat med hållbarhet innan. Ja, Alex då, IT, och Matilda har läst samhällsbyggnad, så det är verkligen blandat. Men det är någonting som förenar oss alla ändå, och det är det här framåtdrivet hela tiden. Jag blev hopparad med Alex och Matilda, men jag hade kunnat jobba med vem som helst i klassen, för att alla har det innovationstänket och drivet som jag tror är ganska ovanligt, vilket gör det till en väldigt bra utbildning.
HE: För alla där vill väl driva företag, det hör man ju på namnet. Så långt stämmer det i alla fall, fördomarna?
ET: Ja, kanske inte framför allt driva företag, men driva innovation framåt. Just att man går igång på det att göra någonting som kanske inte har gjorts innan.
HE: Sen tänker jag, steget från att vara skådespelare till potatisplast. Det känns ju längre?
ET: Observera att jag aldrig blev skådespelare då. [skrattar]
HE: Nej, just det, precis. Det är sant. [skrattar]
ET: Men absolut, det kan man tycka är en lång bana. Jag har även läst litteraturvetenskap och så där, och varit inne i den svängen. Men jag trodde nog i början att det skulle vara mer annorlunda. Men det handlar egentligen om att göra någonting som inte finns förut, eller skapa någonting.
HE: Just det, och se om folk vill ha det och att det blir kommersiellt då, med innovationsdelen?
ET: Ja, men precis. Och egentligen är det ganska mycket samma princip, att man slår sitt, förhoppningsvis, kloka huvud ihop med andra och ser vad som händer, för så är det ju i kreativa yrken också.
HE: Ja, absolut. Jag tycker själv att mitt jobb är väldigt kreativt, även om jag är liksom tekniknörd och det är det mesta vi håller på med på Codic, men det är mycket kreativitet också. Men om vi går in lite djupare på Potato Plastic. Vad är det egentligen och hur startades företaget?
ET: Potato Plastic är ett material som är gjort huvudsakligen av potatis. Det är totalt nedbrytbart, vilket innebär att om det hamnar i naturen av någon anledning, så bryts det ner inom två månader. Och när det bryts ner, så bryts det ner till helt ofarliga partiklar, som kan tas upp i naturen och bli till näring igen för jorden. Och om man jämför med traditionell plast, som vi alla känner till när vi har tagit en take away-lunch eller så där, som håller i 450 år, upp till 1000 år, innan det bryts ner.
HE: Det är lite längre, ja…
ET: Det är lite längre. Och med tanke på att den genomsnittliga användningen är 20 minuter, då har vi ett väldigt stort glapp där.
HE: Men det låter ju fantastiskt bra. Vad är haken? Varför kommer Potato Plastic inte ta över världen?
ET: Ja, vilken fråga. Den kanske jag borde ta med mig. Nej, men vi har ju fördelen att vi ligger precis rätt i tiden, eftersom EU har förbjudit engångsartiklar från 2021, och även på flera håll i världen som Indien och Australien, så är man på väldigt god väg.
HE: Och då är det engångsartiklar av plast som är förbjudet?
ET: Ja, precis. Och som vi såg nu häromdagen bara, att de ska höja skatten på plastpåsar med tre kronor ungefär per plastpåse.
HE: Just det. Jag var faktiskt på ICA för ett tag sen och handlade, och då hade de inte plastpåsar, utan bara papperspåsar och såna här som är tanken att man ska använda många gånger, som kanske kostar, vad vet jag, 35 kronor någonting. Men just den dagen var det inte så bra för att det regnade, så jag var inte jätteglad över det påfundet. Men hur funkar ert material i regn?
ET: Det beror helt på hur man gör det, för det finns många olika sätt att göra vårt material på.
HE: Så det är fortfarande under utveckling liksom, exakt vad man kan lösa med det?
ET: Absolut. Vi är i ett ganska tidigt skede i vår utveckling. Och det vi fokuserar främst på just nu är industriell tillverkning av engångsbestick, för det är det vi har sett att folk vill ha absolut mest.
HE: Just det, för det är ju ett sånt vanligt misstag när man driver företag, att man vill lösa allt, för det går förstås att göra väldigt mycket med ert material, men det kanske inte är så smart att göra allting ändå, utan att bli bäst på en sak då.
ET: Precis, och det är det vi siktar på nu. Och där är vi på väldigt god väg, så vi ser verkligen fram emot att få jobba vidare sen. Jag har ju med mig här till dig i dag, både ett hårt material och ett plastpåseliknande material och en frigolitbit. Det är de tre grejerna vi hoppas att kunna lösa de kommande åren. Men som sagt, så kommer vi fokusera på engångsbestick.
HE: Så det är det hårda materialet som är som en skiva liksom, som är för engångsbestick?
ET: Precis.
HE: Och sen så sa du att det var det tunna, plastpåseliknande, det är för plastpåsar, då?
ET: Ja, precis.
HE: Och sen var det frigolitliknande, och då kan man ha det som emballage och sånt, eller?
ET: Precis, om du beställer hem någonting ömtåligt, så är det ofta fyllt med de här plastpuffarna. Och då tycker vi att där kan man i stället ha potatisplast. För vi vill inte uppmuntra någon till att använda engångsprodukter, utan snarare att när vi verkligen behöver använda det, så ska vi inte använda plast, för att plast har ett alldeles för lång livslängd för just det korta användningsområdet som vi använder det till i dag.
HE: Nej, det är ju rätt det du säger, att man vill ju inte använda engångsgrejor, men sen känns det som att man varje vecka eller någonting, använder det vid något läge. Ja, nu flög jag förra veckan, och då fanns det med engångsgrejor och så där förstås, så det känns som att det är svårlöst att alltid ha vanliga bestick?
ET: Verkligen, och för de tillfällena så vill ju vi att det ska finnas ett bättre alternativ. Sen så försöker vi alltid kommunicera det här, att plastbantning är första steget, att vi använder ju alldeles för mycket plast. Så det kan alla börja med, ta bort så mycket plast man kan. Sen när man väl behöver använda det, så kommer de snart kunna använda Potato Plastic.
HE: Men hur är tillgången på potatis då? Kommer det att bli dyrare med chips om ni lyckas, eller hur funkar den biten?
ET: [skrattar] Ja, det kommer höjas.
HE: Flera kronor.
ET: Absolut, flera kronor per påse, så akta er. [skrattar] Nej, det är ju ganska mycket potatis som slängs i dag, på grund av storlek och så vidare. Ungefär 15 till 20 procent sorteras ut för att vi konsumenter har så pass höga krav på storlek, utseende och form, och så vidare. Så i dag i Sverige blir det stärkelse, vilket är jättebra, och det är av stärkelsen som vi gör våra bestick av.
HE: Vad används stärkelsen till annars i dag, kanske innan ni finns?
ET: Ja du, det används till matlagning och sånt där bland annat, men vi vill ju framför allt i framtiden använda spill från till exempel chipstillverkning, i matsalar och på hamburgerrestauranger. Så det är vårt slutgiltiga mål, att vi ska ha det här cirkulära tänkandet, att vi faktiskt använder matavfall. För det är väldigt viktigt för oss, att vi använder inte matduglig mat för att tillverka våra bestick, utan det ska vara rester.
HE: Just det. Och förresten bara av intresse, jag hörde någon gång att den finaste potatisen går till chips. Vet du om det stämmer?
ET: Oj, jag hoppas det.
[båda skrattar]
HE: Ja, det är därför de är så goda.
ET: Det tror jag, ja.
HE: Ja, men superspännande. Nu är det ju svårt här att förmedla … vi kan testa att känna på materialen här och beskriva vad vi känner här då. Jag menar, det tyckte jag själv när jag läste om er på nätet, att det är jättespännande. Man vill ju verkligen ha den här taktila, att känna på det. Om man tar den som ska vara för engångsbestick, så är den förvånansvärt hård. Man kan inte fatta att det kommer från potatis.
ET: Nej, jag håller med. Så kände jag också första gången som jag kände på det.
HE: Den är lite böjlig liksom, men absolut känns det som ett bra material för det ändamålet.
ET: Mm, och den går ju att göra både hårdare och mjukare och tjockare och tunnare.
HE: Mm. Och sen har vi det där plastpåseliknande. Den är väldigt, väldigt tunn, så det kanske inte är en sån man …
ET: Det är ett prov.
HE: Det är ett prov, ja, precis. Det är under utveckling. Och den är lite sprucken där på ett ställe…
ET: Det är faktiskt så att jag har… Jag visade för en kompis att den är ätbar, så jag har tuggat på den.
HE: Jaha, du har tuggat på den till och med.
[båda skrattar]
ET: Det kanske man inte ska säga.
HE: Jo, det är lugnt. Man skulle behöva se er plastpåse. Den är ganska hård, men jag kan se att det funkar, absolut. Och sen så var det den här frigolitbiten. Och den tror jag du sa att den har legat ett tag i …
ET: I min handväska.
HE: I din handväska där, ja. Den är förvånansvärt hård, kan jag säga. Den är som en väldigt lätt sten, kan man väl nästan kalla den för. Den känns helt orubblig. Jag kan inte bryta den eller någonting.
ET: Ja, den är väldigt hållbar.
HE: Nu ska jag inte försöka för hårt här. Ja, imponerande.
ET: Vad kul.
HE: Och den torkar med tiden, sa du va?
ET: Ja, den är ju torrare nu än när den gjordes.
HE: Den blir hårdare med tiden?
ET: Precis, den blir hårdare ju mer den torkar.
HE: Mm. Jag vet inte om det är så mycket jag kan förmedla när jag pratar bara. [skrattar]
ET: Jag tycker du gjorde ett bra jobb.
HE: Ja, tack. Men om vi går vidare här. Jag fick höra att potatisplasten uppfanns genom ett så kallat lyckosamt misstag. Kan du berätta lite mer om det?
ET: Ja, det är ju vår innovatör, eller vad man ska säga, som har pluggat produktutveckling och design i Lund, och som fick i uppdrag, som jag har fattat det, av skolan att han skulle lösa en del av problemet i snabbmatsindustrin. Och då skulle han prova att göra plast med alger och lite annat, och använde då potatisstärkelse som bindningsmedel, eller vad man ska säga. Och sen så via lite misstag, så såg han att det här hade ju faktiskt kunnat bli ett bra material i sig om man jobbar lite med det. Och det har han gjort också, dels under sin utbildning i Lund, men också på en inkubator i Köpenhamn, där han har vidareutvecklat materialet.
HE: Men var kom idéen ifrån? Jag antar att han inte uppfann potatis som material först, utan det fanns någonting innan kanske, eller?
ET: Alltså, inte så mycket. På 80- eller 90-talet, så hörde vi att någon gjorde såna tallrikar av potatis, till exempel.
HE: Ja, okej, men så nytt, alltså?
ET: Ja, det är ett ganska, vad ska man säga, svårt material att jobba med på det sättet att vi, eller framför allt Pontus då, har ju utvecklat det så pass mycket, och lagt mycket tid på det. Och just eftersom plast är så billigt, så har motivationen att göra andra alternativ inte riktigt funnits där förrän nu.
HE: Det ska bort oavsett liksom. Men om man pratar om priset då, nu är ni under utveckling, det kanske är hemligt till och med. Men var ligger ni i pris jämfört med, om vi tar till exempel engångsbestick, så finns det ju i trä, som jag antar kommer vara tillåtet sen också. Hur jämförs det i potatisplasten?
ET: Det är väldigt svårt att säga, men vi siktar givetvis på att det ska vara ett alternativ som alla har råd med.
HE: Mm, ni ser att det är nåbart. Det är helt klart?
ET: Absolut, absolut.
HE: Ja, vad spännande. Det var också en bild av Entreprenörsskolan, att ofta så startar de här initiativen därifrån med någon Chalmers material-professor eller någonting som har gjort någon fantastisk upptäckt och suttit med den i tio år. Men det här lät lite mer random då, att det var ett skoluppdrag där det var alger och potatis, och det var det som funkade?
ET: Ja, verkligen. Och jag, Alex och Matilda som är från Chalmers, vi blev ju matchade med projekt. Och när Pontus kom och presenterade projektet på Entreprenörsskolan, så tittade vi på varandra och kände att: ”Oj, det här vill vi jobba med.”
HE: Det är väldigt roligt bara, potatisplast, liksom.
ET: Verkligen, det var ingenting man hade kunnat … ”Can’t make this shit up”, lite grann. [skrattar]
HE: Lite så, ja.
ET: Ja.
HE: Fantastiskt.
ET: Det var jättekul.
HE: Och vad är största problemet med vanlig plast? Varför kommer det att förbjudas och hur löser potatisplast just de problemen?
ET: Framför allt så är ju traditionell plast oljebaserad, vilket gör att vi använder fossila bränslen till något vi kan använda annat material för. Och att livslängden är så otroligt lång, som jag nämnde innan, att det är från 450 till 1000 år. Sen bryts det ner, men till mikroplaster som sen kan göra skada på oss människor, på land, hav och marint liv. Och framför allt den här otroliga… Alltså, vi använder plast så vårdslöst. Vi tar den för given. Vi brukar säga att det är ett supermaterial, för det är hållbart, det är lätt att få sterilt och allting sånt där, men just till engångsartiklar så är det helt vansinnigt.
HE: Just det, så om vi ska börja plastbanta eller vad du sa, så är det bästa stället att börja på kanske engångsartiklar eller plastpåsar och så vidare.
ET: Absolut, det är kaffelock och sugrör och allt sånt här. Och sen så finns det så mycket inom plastindustrin som vi faktiskt inte vet om, som att det finns vissa plaster som har en återvinningsmärkning, men som faktiskt inte är återvinningsbara, till exempel.
HE: Vad är det för typ av märkning de använder då, så att säga?
ET: Det finns en triangel, du vet den här återvinnings… och det finns en siffra i. Nu har jag inte lagt på minnet exakt vilka siffror det är som är återvinningsbara, men alla är ju inte återvinningsbara. Så att de bränns helt enkelt. Och framför allt att det dumpas miljoner ton plast i haven. Vi har ju alla sett den här bilden på sköldpaddan med ett sugrör runt foten, eller liknande. Och håller vi på så här, då kommer vi ha mer plast än marint liv 2050.
HE: Ja, det låter inte bra.
ET: Nej.
HE: Men är inte det någon sorts debatt, att uppenbarligen hamnar mycket plast i vattnet i världshaven, men sen är det de som påstår att: ”Ja, men inte svensk plast som vi slänger i soppåsarna.” Hur är det med det, egentligen?
ET: Givetvis eftersom vi inte är lika utsatta på den fronten som andra delar av världen. Vi börjar ju här i Sverige, men vi vill ju att det ska bli en lösning man kan ha på fler ställen, att faktiskt använda biologiska material, biologiska svinnmaterial för att göra engångsartiklar, så hade vi expanderat till en annan världsdel där någon annan stärkelse är större, så hade man kunnat använda det också. Så det slutar inte med Potato Plastic, utan det börjar med Potato Plastic. Vi vill erbjuda Sverige och Europa det först, och sen se hur vi kan lösa de ännu större problemen.
HE: Just det. För det är väl också så att en del plastpåsar görs av sockerrör, stämmer det?
ET: Det stämmer, och även majs finns. Men väldigt mycket bioplast, alltså såna sockerrörspåsar, är givetvis en jättebra lösning, eller många av dem. Men det är också våra konkurrenter då, så vi har ju kollat in vad det är som gör de bra eller mindre bra. Och majoriteten av bioplast är faktiskt inte komposterbar i en naturlig kompost.
HE: För den är ju väldigt, väldigt plastliknande, så det hade nästan varit konstigare om den var helt komposterbar då.
ET: Precis, den marknadsförs ofta som komposterbar, men det är i en industriell miljö. Det vill säga, det måste upp i en viss temperatur och en viss fuktighet, och så vidare, som inte finns naturligt.
HE: Mm, men det är helt och hållet sockerrör i den också, eller är det någon mix? Vet du det?
ET: Jag är lite osäker faktiskt. Det är väldigt olika hur det ser ut, men det vi vet är att den är mycket svårare för naturen att bryta ner än vad vårt material är. Och det är det som gör också att vårt … Vi gör bestick av Potato Plastic, till exempel. Det kommer räcka i de 20 minuter, 1 timme, 2 timmar, som du behöver den till. Sen kommer den börja brytas ner, för att vi gör bara Potato Plastic så pass bra som det behöver vara, just för att det ska fylla sitt syfte, men inte mer. Inte de här 450 åren som plast har.
HE: Så i framtiden kommer det finnas sockerrörslobbyn och majslobbyn, och så får ni skapa potatislobbyn då?
ET: Ja, exakt. Det är det som är vår plan. [skrattar]
HE: Men hur kommer det sig att ingen har kommit på den här idéen om potatisplast tidigare, tror du?
ET: Ja du, det var en bra fråga. Jag vet faktiskt inte.
HE: Det låter ju så enkelt nu när det ligger här på bordet och vi ser de här plastbitarna.
ET: Ja, men det är ju framför allt att Pontus har lagt ner så mycket arbete på det, och förfinat processen och metoderna och ingredienserna. Men jag tror också att det är först nu vi förstår hur viktigt det är. Och det är först nu vi är beredda att tumma på kvalitén, som att den kommer hålla för det den är gjord för, men den kommer inte hålla mer än det. Att vi är beredda att tumma på den kvalitén för de andra vinsterna som vi får. Sen så kommer det vara jättebra kvalité på våra produkter, men bara tillräckligt bra.
HE: Mm, just det. Man behöver inte slå plast på alla punkter, utan kanske bara i det att det blir hållbart?
ET: Verkligen. Och för plast, vi behöver ju det till massa saker. Vi behöver det till sjukhusmaterial, vi behöver det till bilar. Vi behöver det överallt, men här har vi sett att här är det helt onödigt. Så att då kan vi ju faktiskt använda plast där det verkligen behövs.
HE: Precis. Vad finns det för andra alternativ till vanlig plast, förutom de vi har pratat om redan med sockerrör och majs? Finns det fler? Jag nämnde trä också, för det har man väl sett i engångsbestick, tror jag.
ET: Precis, det är några av de som finns. Sen så finns det några … Jag var på Brewhouse Award med Potato Plastic nu i fredags, och då var det till exempel ett UF-företag som gjorde någonting som heter RawStraw. Jag tror det är råg som man kan ha som sugrör, så såna lösningar har ju funnits ett tag också. I Italien använder man spaghetti som sugrör på vissa ställen, till exempel.
HE: Det är ju uppfinningsrikt. Det måste vara bättre än de där papperssugrören som blir så blöta och konstiga.
ET: Verkligen, som det dessutom ofta är plast i.
HE: Jaha, det visste jag inte.
ET: Inte på alla, men på vissa är den en tunn plasthinna.
HE: Ja, för att det inte ska vara bara papper. Nej, just det, för det kan man tänka sig.
ET: Precis, men de är ju inte jättebra. De vet vi alla som har använt de på bio, att det blir svårt.
HE: Ja, det är lite samma problem som vi var inne på förut där, med papperspåsar när det regnar. Det är inte det bästa materialet just då.
ET: Precis, men sen så är det klart att vi uppmuntrar alla som vill vara med och lösa samma problem som vi försöker lösa, för att det stora är inte att Potato Plastic ska finnas överallt. Det stora är att vi måste lösa plastproblemet.
HE: Ja. Men om man säger just att ni ska finnas överallt. Vad är det som hindrar att ni ska ta över helt från plast? Kan det finnas en framtid om 20 år, där det faktiskt blir så att potatisplast används för påsar och alla engångsartiklar, eller finns det något hinder där?
ET: Nej, det tror jag absolut är möjligt, och det är det vi jobbar hårt för varje dag, att vi ska finnas som ett alternativ.
HE: Just det. Ni känner till några andra potatisplastföretag i dag, men kan det komma fler i framtiden?
ET: Det är ingen som kan använda vår speciella teknik och metod då, eftersom vi håller det hemligt, så att säga. Men absolut, jag tror det kommer komma väldigt många. Kanske inte just potatisplast, men väldigt många fler alternativ till traditionell plast, för jag tror att vi köper det inte längre som konsumenter. För det är när konsumenterna börjar trycka på, som företagen måste anpassa sig.
HE: Precis. Just det, ni har ju funnits ganska kort tid än så länge, i sju månader som företag vad jag förstår. Ni har fått en hel del uppmärksamhet och vunnit priser på väldigt kort tid. Kan du berätta lite om det?
ET: Absolut. Ja, precis, vi började som projekt för ungefär sju, åtta månader sen. Och sen så har vi varit företag i två, tre månader, blir det väl.
HE: Så var det, mm.
ET: Mm. Och vi har bland annat vunnit ett pris från Göteborg Energi, som heter Tänk:Om. Och sen har vi vunnit från SPP också, för Potato Plastic. Och sen så har vi blivit nominerade till en mässa i Paris, som är nu i mars, som heter Deep Tech Pioneers på Hello Tomorrow.
HE: Ja, just det, det åker ni till i mars, sa du?
ET: Mm.
HE: Spännande. Då får vi hoppas att det går bra där. Och sen så stod det någonting om James Dyson Award?
ET: Ja, precis. Innan jag, Alex och Matilda kom in i bilden, så har Pontus vunnit priser också, och James Dyson Award är ett av dem.
HE: Mm, det var något som kom upp när man googlade.
ET: Mm, och det är ju fantastiskt. Pontus fick ju jättemycket uppmärksamhet innan vi kom in i bilden, så det är ju fantastiskt för oss tre att få vara med och bygga vidare på det här också.
HE: Ja, men det känns som en tacksam sak att marknadsföra, som att det är lättare att komma med i morgonsoffan på TV4 när det heter Potato Plastic.
ET: [skrattar] Ja, kanske.
HE: Vad är nästa steg då, vad är ert långsiktiga mål?
ET: Nästa steg nu, det är att vi jobbar för att kunna producera det i större skala, att gå förbi prototypstadiet egentligen, och börja massproducera. Det är vårt nästa steg. Och sen i framtiden, ja, som jag kanske nämnde innan, så vill vi ju utveckla fler produkter, som till exempel det vi har framför oss, den här frigoliten och plastpåsar.
HE: Mm, så det är det långsiktiga där, att ni ska få ut fler olika typer av potatisplast?
ET: Ja, men precis. Pontus jobbar ju hela tiden med att produktutveckla, så att materialet blir så bra det kan bli.
HE: Just det. Hur är det med potatis runt om i världen? Vi äter ganska mycket potatis i Sverige, va?
ET: Mm.
HE: Det var väl den här kända Alströmer som tog den till Sverige.
ET: Just det.
HE: Är det Alingsås som är potatisstaden?
ET: Precis.
HE: Det är kanske där ni borde ha fabriken, för att få kommunalt bidrag eller någonting.
ET: Precis, cirkeln är sluten då, om vi gör det kanske.
HE: Men är det så att vi har extremt mycket potatis just här, eller är det många andra länder som producerar väldigt mycket potatis?
ET: Vi ligger väl i topp. Jag har inte den exakta statistiken hur det ser ut, men i de nordiska länderna så äter vi mycket potatis, just för att det är ganska tacksamt att odla här.
HE: Just det. Men det finns ju förstås runt hela världen. Jag tänkte fries och så vidare.
ET: Ja, men precis. Precis.
HE: Mm, men i Sverige kanske vi är bäst på potatis med brunsås då.
ET: [skrattar] Ja, det kanske blir någon add-on vi kan ha, Potato Plastic med brunsås, kanske.
HE: Just det, det hade man ju köpt.
ET: Ja, absolut.
HE: Men hur är det med marknadsföring? Du pratade om det kreativa här. Vad är det kreativa sättet att marknadsföra? Kan du få med Fridays For Future eller någonting på detta?
ET: Ja, de är ju väldigt stora. Ja, jag är här i dag till exempel. Det är en del i det.
HE: Ja, det kan vara en del absolut.
ET: Verkligen. Sen så jobbar vi mycket nu med att försöka hitta bra partners, som vi kan samarbeta med som kan hjälpa oss att komma närmare produktion. Och sen så i juni, när vi tar examen, så kommer vi kunna komma med det här ännu mer på heltid.
HE: Just det, för det ska man säga. Det är fortfarande så att det är under skolprojektet, det här?
ET: Precis. Jag, Alex och Matilda går ju den mastern på Entreprenörsskolan, och vi gör ju det här som en del av vårt sista år. Det är inget exjobb eller så, utan det är mer som att man får chansen att driva det vid sidan av.
HE: Vad är statistiken där, de företag som drivs, är det nästan alltid så att de drivs vidare eller är det någon procent som faller bort där?
ET: Jag vet faktiskt inte, men av våra klasskamrater just nu så ser det ut som att det är ganska många som ska fortsätta.
HE: Mm, kul.
ET: Ja, verkligen. Vi är tio team som sitter på inkubatorn på Landala, så det är jätteroligt.
HE: Ja, just det, precis. För ni är just Chalmers Ventures pre-acceleratorprogram heter det, va?
ET: Precis.
HE: Och så studerar du Master of Science in Entrepreneurship and Business Design.
ET: Precis.
HE: Hur upplever du miljön på Chalmers och Göteborg som stad? Är det bra att ni startade det här, eller hade det varit bättre i Stockholm eller Köpenhamn?
ET: Nej, jag tycker det är helt fantastiskt. Och det stödet vi får, dels från Chalmers Ventures, men också från alla andra aktörer som vi träffar på, är överväldigande. Och det är jätte, jätteroligt. Man känner sig hållen eller buren, och både jag, Alex och Matilda känner att vi har de bästa förutsättningarna för att driva det här framåt, vilket är otroligt lyxigt och väldigt kul.
HE: Jag tror att ni har draghjälp också eftersom det är så barnsligt roligt namn med Potato Plastic. Det ska ni nog inte byta.
[båda skrattar]
ET: Nej, man behöver inte fundera riktigt på vad det handlar om när man hör det, utan man förstår direkt vad det är.
HE: Nej, det är bra. Har du någon framtidsspaning? Hur kommer världen se ut om 10, 15 år?
ET: Oj.
HE: Om plastsituationen kanske då.
ET: Om tio år, då är det 2030.
HE: Eller säg … du kan leka med tanken här, 20 år kanske.
ET: Oj, oj, oj. Du pratar med någon med väldigt mycket existentiell ångest, som du ser.
[båda skrattar]
HE: Ja.
ET: Nej, jag tror att vi konsumenter kommer att vara betydligt kräsnare. Vi kommer vilja veta var vår mat kommer ifrån, var vår plast eller Potato Plastic till exempel kommer ifrån. Och om vi ska ut och resa till exempel, så kommer vi vara väldigt medvetna om det stället vi åker till. Vad det är för situation där och allt sånt. Så jag tror det här lokala, att handla lokalt och resa lokalt, kommer bli mycket större. Vi alla vet ju problemet med klimatet och hur vi använder våra resurser, och jag tror att vi är i baksmällan just nu. Och vi kommer vilja ta oss ur den med Resorb, ordentligt med vatten och medvetenhet.
HE: Bra, det är en bra framtidsspaning. Jag tror absolut att det stämmer. Jag menar, när man pratar med yngre i dag, så är de mycket mer medvetna och tycker det är mycket viktigare med hållbarhet, än mossiga personer som gick i till exempel min klass på Chalmers. Jag är 42 år. Vi tyckte inte att det var lika viktigt som man tycker i dag, i samma läge då. Så att jag tror att världen är definitivt bara på väg åt ett håll där.
ET: Verkligen, det tror jag också. Och det märker man ju, som när jag, Alex och Matilda började jobba ihop. Att det var självklart för oss att vi ville ha en grön idé. Det hade kanske inte sett ut så för tio år sen. Då kanske man går igång mer på det här att driva företag och så där. Men det är det vi alltid kommer tillbaka till när vi sitter och jobbar på dagarna. Det är att det finns ett väldigt stort problem här, och vi får vara med och lösa det: ”Shit, vad häftigt”, att det är det snarare som driver alla oss tre när vi sitter på daglig basis.
HE: Kul.
ET: Mm, lyxigt.
HE: Ja. Nej, men tack så mycket. Jättekul att du kom och pratade med oss här på Let’s tech-podden, Elin.
ET: Tusen tack för att jag fick komma hit.